Uppgift 6. Älskade Meroel

Publicerat: december 19, 2013 i Uncategorized

Morgonsolens gula strålar trevade sig fram mellan träden i Mörkmården och fortsatte över fältet fram till Beorns hus. Han stod och betraktade de sovande och viskade åt humlorna som surrade lite sömnigt omkring honom att väcka dem för att äta frukost. Bilbo, Gandalf, Torin Ekensköld med hans 12 dvärgar låg och sov utspridda på det grova trägolvet. Dagen innan hade de lyckats rymma från alvkungen Thranduil i Mörkmården som hade låtit fånga dem på deras väg genom skogen. Bolg och hans armé av stinkande orcher som hade varit dem hack i häl i några dagar hann ikapp dem utanför alvkungens rike och först efter en utdragen och blodig kamp där alvprinsen Legolas och skogsalven Tauriel lyckades hålla undan orcherna från dem fick de säkert försprång men bara för en kort tid. Innan solnedgången var de tvungna att hitta skydd och Gandalf ledde dem till Beorns hus som låg en bit utanför Mörkmården.

Beorn – nordmannen, han som byter skinn – var en livsfarlig best och en fredlig man i en och samma kropp. Han hatade dvärgar och det visste Gandalf men han såg ingen annan råd än att föra sina vänner till Beorns hus. De hade sett Beorn stå uppe på Karocks klippa och spana mot orcherna som hade hunnit allt närmare. Ett fasanfullt ljud kom ur hans strupe och Bilbos blod frös till is. Han såg ut som en björn men flera gånger större och huvudet med dess stora käft var lika stort som hälften av hans kropp. De började springa allt vad de kunde och han vände på huvudet och såg sällskapet springa över fältet från skogen mot hans hus. De hörde besten komma allt nämrare bakom dem och de hann nätt och jämt komma innanför de tjocka träportarna när Beorn lyckades tränga sitt huvud mellan portarna och Bilbo högg med sitt svärd mot den öppna käften vilket fick Beorn att rycka tillbaka huvudet och de lyckades stänga portarna innan han hann anfalla igen.

Efter en lång stund av spänd väntan kom Beorn in i huset men nu hade han bytt skinn och Bilbo och de andra såg en reslig men otroligt hårig man som betraktade dvärgarna med en blodtörstig blick. Gandalf förstod faran och talade snabbt om för Beorn varför de var tvungna att söka skydd i hans hus. Beorn lugnade sig och sa att även om han avskydde dvärgar så var orcher det värsta han visste. Speciellt en orch hade han jagat i många år för att döda och han hade skäl till det.

Beorns humlor var stora och runda. De flög runt bland de sovande och nuddade med sina mjuka och ludna kroppar deras kinder och hår. Bilbo, som hade varit vaken en god stund, betraktade dem och förundrades över hur tysta de var. När alla hade vaknat och satt sig till bords serverade Beorn honungskakor och stomjölk. Hans släkt var berömda för honungskakorna men nu var han och hans son Grimbeorn de enda levande beorningar som man kände till. Grimbeorn befann sig ute i skogarna och skulle inte komma tillbaka förrän han hade lärt sig djurens språk som hans far också hade gjort en gång för längesedan och han hade varit borta i 6 månader nu.

Beorn var en naturens man och han hade god hand med djuren. Hans hästar och hundar var hans närmaste vänner och de var mycket kloka. Han skyddade sina djur, de vilda djuren och naturen och dödade utan att tveka om han var tvungen. Han var oberäknelig och motsägelsefull. Dvärgarna var inte omtyckta varken av alverna eller honom men hans hat mot orcherna visste inga gränser.

En gång hade han en kvinna som han älskade över allt förstånd och tillsammans fick de sonen Grimbeorn. Meroel – den vackraste av alla beorningar som fanns – var hans allt. De hade tillsammans byggt det ståtliga hus som Gandalf och hans sällskap nu satt i. Meroel var kunnig i läkeväxter, pratade med djur och var trädens beskyddarinna. Hon hade goda kontakter med alverna – när Beorn inte var i närheten för han vaktade henne svartsjukt och tvekade inte att slita huvudet av den som kom för nära henne. Hon var en mycket vacker beorning med ett brunsvart och tjockt hår som svallade ner längs hennes raka rygg och slutade strax där hennes runda och mycket inbjudande bakdel började. Hennes brungröna ögon fick Beorn att vilja dö av kärlek och åtrå men när hon förvandlades till björnhona ändrade de färg och blev gula, nästan livlösa och mycket rovlystna. Det som fick Beorn att bli som galen av upphetsning var hennes fötter; när hon bytte skinn från björn till nordkvinna ville han vara där för att se hur björntassarna förvandlades till kvinnans breda och platta fötter med ett mjukt och silkeslent hår ovanpå. Deras älskog var våldsamt intensiv om Beorn var närvarande under Meroels skinnbyte. Beorn befann sig i sin blinda åtrå i gränslandet mellan nordman och björn och var då mycket farlig och det visste Meroel. Han brukade slicka på hennes fötter under kärleksakten men Meroel visste att han också kunde med ett hugg slita dem i trasor vilket bara ökade på hennes upphetsning för även hon var i gränslandet mellan sina två skepnader och förlorade sig för korta sekunder i bestens blinda lust blandad med blodtörst. Hennes långa hår smekte hans kropp i de heta famntagen och Beorn var den lyckligaste skinnbytaren som någonsin hade gått på denna jord. Trots hennes skönhet och mjuka, vänliga sätt var hon mycket farlig men hon bytte inte skinn lika ofta som Beorn, bara när det var nymåne och fullmåne.

En natt i nymåne hade hon och Beorn i sina skepnader som björnar hamnat i strid med en då ung Bolg som var ute med orcherna på jakt efter alver och dvärgar att döda. Deras vargar som de red på var stora men mycket tysta och snabba. Beorn och Meorel hade lagt den bara tre år gamla Grimbeorn tillsammans med hästarna i stallet där han var trygg medan de vandrade runt på ön Karock och längs floden Anduin för att vakta området och deras hus. Bolg hade sett dem och stod nu gömd tillsammans med de otåliga orcherna bakom en av Karocks utklippor nära ett vadställe och som Beorn och Meroel var på väg mot. Det var inte mycket ljus nymånen kunde skänka den mörka natten och trots att beorningar var kända för att ha utmärkt nattsyn hjälpte det inte dem den här natten. När de kom till vadstället låg Bolg och de andra orcherna redo för anfall och Bolg fixerade blicken på Meroel som hade stannat för att dricka vatten. Bolg störtade fram på vargryggen, kastade sig mot Meroel och svingade sin tunga spikklubba som träffade henne rakt mellan ögonen och hon föll handlöst och död ner i vattnet. Bolg siktade mot Meroels huvud för att slå med spikklubban en gång till men Beorn hoppade på honom och högg med sin stora käft mot hans ansikte, fick käkarna om hans huvud och ett krasande ljud hördes.  Bolg slog mot Beorns kropp med spikklubban som om det inte bekom honom att hans huvud höll på att krossas. De andra orcherna hoppade på Beorn och högg honom blodig med sina svärd och han var tvungen att släppa taget om Bolgs huvud. Bolg ropade plötsligt något åt de vrålande orcherna som motvilligt släppte taget om Beorn. De hoppade upp på de ylande och morrande vargarna och red iväg mot Mörkmården. Beorn kastade sig mot Bolg som hade hunnit sätta sig upp på vargens rygg men fick ett slag med spikklubban i ansiktet att han för ett ögonblick stoppades och Bolg hann undan. Beorns vrål hördes långt in i Mörkmård, ända till alvkungen Thandruils rike. Beorn bytte skinn där han stod och vrålade ut sin smärta över Meroels död och han lyfte upp henne i sina armar och bar hem henne. Hon hade börjat byta skinn trots att hon var död och hennes långa hår svepte runt hans ben när han blind av sorg och smärta stapplade fram mot deras hus. Hästarna hade lagt sig tätt runt Grimbeorn som sov djupt – de visste att något fruktansvärt hade hänt och hundarna gnydde utanför stallet.

Han begravde Meroel uppe på kullen bakom huset där hon ofta hade suttit och pratat med fåglarna, sjungit magiska sånger med Grimbeorn i sitt knä och där hon och Beorn hade i fullmånens sken förenats i älskogens krampaktiga famntag. Varje dag i många år gick han dit med Grimbeorn för att prata med henne och fåglarna hade byggt bon i varje träd som fanns på kullen. Allt sedan den dagen Bolg tog hans kvinna ifrån honom hade han bara haft ett mål – att hämnas Meroels död och Bolg fanns i hans medvetande dag och natt.

Bilbo, Gandalf och de andra tackade för husrum och mat och begav sig vidare mot Ensamma Berget. Beorn visste att dagen snart var kommen då han skulle möta Bolg och blodtörsten väckte besten i honom men först måste han gå till Meroel. Han såg länge efter skaran av dvärgarna, den lilla hobbiten och Gandalf med sin hatt som försvann allt längre bort där de gick längs Anuils strand och gick sedan till kullen där hans älskade Meroel fanns. Humlorna följde honom och när han satte sig ner på marken framför hennes sten flög de tysta runt honom, smekte med sina runda och varma kroppar hans ansikte som nu var vått av tårar. Han kände hur något mjukt och varmt svepte runt hans ben och han flätade in sina fingrar i hennes långa hår.

beorn

Annonser

Det är så konstigt. Ibland känns det som om ögonblicket fryser mina rörelser. Jag rör på mig – jag ser ju hur min hand sträcker sig efter boken som jag tappade alldeles nyss på bibliotekstrappan – men ändå är det som i en film där allt sker i slowmotion – eller är det i ultrarapid? Det är halt, jag slant lätt på första trappsteget. Man har tydligen inte hunnit sanda efter att den första snön smälte till vatten och sen frös till is. Nu står jag här på trappan, ser hur min hand sträcker sig efter boken och jag hör någon nysa inne i biblioteket – måste vara bokdammet.

Ett mantra sjunger plötsligt i mitt huvud; Teyata Gate Gate Paragate Parasamgate Bodhi Svaha ( Gone, gone, gone beyond, gone completely beyond, awakened, so be it! ) En ström av röster från höga och avlägsna berg har fångat upp mig på tidens roterande spiral, hör jag mig själv tänka för att i nästa sekund komma på att jag borde handla hem mjölk och kaffe. Det är så konstigt. Jag noterar att boken är uppslagen, det är sidan 53 och jag läser; ”Och på golvet ett par slitna innetofflor”.

Det här känns verkligen ”beyond” och jag upplever hur allting runtomkring mig känns så långt borta. Jag befinner mig i en bubbla och mantrat snurrar runt längs bubblans innerväggar i rasande fart och jag blir yr. Var kommer mjölk och kaffe in i det här? Det passar inte in och det känns som om någon skrattar åt det här ögonblicket. Tittar på boken, ser mina fingrar gripa tag om den och tidens spiral vrider sig uppåt längs min ryggrad, upp till skallbasen och ännu en nysning spräcker bubblan. Jag sträcker på ryggen och känner mig yrvaken. Det är tyst nu. En bil passerar långsamt och kvinnan som kör har flammande rött hår. Hon tittar rakt på mig och jag vet inte om jag håller på att bli sjuk men det bränner till i pannan och mina öron känns iskalla. Hennes ansikte – var har jag sett det tidigare?

Känslan av att ha varit utsatt för ett spratt släpper inte taget om mig när jag går hemåt. Den där nysningen som jag hörde två gånger, var det bara en tillfällighet eller hade det något att göra med min märkliga upplevelse? Det låter ju inte klokt och det är det förmodligen heller inte. Jag har däremot hört att tiden kan korsa sig själv och att i korsningen möts allt oberoende av tid och rum. Tiden är en spiral, en helix likt DNA-spiralen. Allt hänger samman, jag begriper ingenting och när jag står vid min ytterdörr kan jag inte skaka av mig känslan av att någonting har förändrats. Jag kommer på att jag naturligtvis har glömt att köpa hem mjölk och kaffe.

Denna text är inspirerad av Emilhblogs ”5 korta dikter” och sångerskan Deva Premal.

Uppgift 4. Fem haikudikter

Publicerat: november 27, 2013 i Uncategorized

I grodögats djup

en fastfrusen flugvinge

Nattis går i moll

 

Löv faller tyst ner

Nådens suck bäddar marken

Sorken har sin gång

 

Skalet spricker nu

Längtan till ljusets källa

väcker de döda

 

En fjäril kom in

viskade om stjärnorna

Öppnade fönstret

 

Stormen blind och döv

sliter i månens slöjor

Stenarna sover

Du tror att du fattar, va?

Du sitter där i din fula stol, i dina töntiga kläder och betraktar  henne

men du skruvar på dig av obehag för att du ser mig!

Du gillar inte mig, va?

Du kan inte läsa av henne för jag är hon

det gör dig förvirrad och obekväm

Tänk om jag plötsligt öppnar min smultronröda mun igen?

Du är rädd för det, är du inte?

Du vill egentligen inte höra vad vi har att säga

Du bara låtsas, tror du att vi inte ser det?

 

Vem är vem i den här leken?

Du och dom andra –  som har ruttnat inifrån

Som har skapat mig

Blinkeblink!

Vem är det du ser? Blinkeblink!

Vem är det du inte ser? Va? Vem är hon?

Det vet du inte, vill du inte veta

Det klarar du inte av, du där i din fula stol och töntiga kläder

Du kan inte nå oss, det är min plikt att hålla det så

Jag vet allt!

 

Det är min plikt att hålla tyst

Vad tror du finns dolt bakom mina smultronröda läppar?

Du vill egentligen inte, fast vi sitter här som sig bör

för dig att förstå men du skruvar på dig

vet vad som finns i min mun

Du vet!

 

Du har fått förhållningsregler att tala med mig!

Tillåt mig småle. Med mig! En blinkeblinkdocka!? Ni måste skämta…

Men inte ens det klarar du av

Du vet att jag bär den pulserande sanningen i min smultronröda mun

Jag blinkar oskyldigt, vi blinkar tillsammans hon och jag

Jag vet hur det här ska skötas.

 

Jag vet vad du drömde senaste natten

jag satt nämligen nära dig, väääldigt nära – minns du det?

Böjde mig över dig för att viska hemligheter – nej, skrika dom för du leker ju döv också

öppnade min smultronröda mun, gapade stort

Du såg hur min mun gapade stort

det vällde ut blod och maskar ur den – jag höll faktiskt på att kvamna själv, tänka sig!

Stora vita larver som plaskade runt i det varma blodet

landade i dina vidöppna ögon, i din gapande mun

Du spydde ner mig

Du kommer aldrig höra henne att tala!

 

Inte du.

 

 

 

 

 

 

Man ska aldrig säga aldrig!

Publicerat: november 21, 2013 i Uncategorized

Det hjälps inte, jag får krypa till korset och erkänna att förra temat på bloggen inte funkar. Det börjar hända saker i.o.m. skrivandet som gör att jag är av nöd tvungen att ändra tema…för ett tag….

http://t1na.deviantart.com/art/Fire-shimmer-413541899

Jordens förmodade undergång hade kommit på tapeten – igen. En komet av modell större rusade fram genom rymden med riktning mot jorden och det gick inte en dag utan att TV-kanalerna kablade ut bilder av folk som satt i studiosoffor och målade upp olika katastrofscenarier om kometen skulle kollidera med jorden. Domedagsprofeterna vädrade morgonluft och gav kometen epitet som ”Förgöraren”, ”Antikrist”, ”Han med svärdet”, ”Guds hämnd” och försökte samla in så många vilsna får de bara hann innan det var försent. Nu visste man att kometen egentligen var på väg för att runda solen på andra sidan och brinna upp men det sket både medierna och domedagsprofeterna i för det var inte intressant och det som inte var intressant sålde inte så man fipplade lite med sanningen. Här skulle säljas katastrof! Stora skärmar på väggarna i tv-studiorna visade kometens färd genom rymden dag för dag, det gjordes avbrott i soffdiskussionerna av inslag med reportrar som stod sändningsberedda tillsammans med någon forskare vid något observatorium att komma in med senaste nytt och folk på gator och torg intervjuades. Ulf tyckte att de som satt och pratade påminde om fotbollskommentatörer som analyserade varje spark, varje filmning och han blev bara trött av det. Den här komeeeten som alla pratade om – eller ja, media pratade om den i alla fall – verkade vara den största och farligaste i mannaminne men om han inte minns fel så befann sig världen mer eller mindre i psykos när man väntade på kometen Halleys återkomst för sisådär 100 år sedan. ”Världen” var ju naturligtvis den del av jordklotet som hade tillgång till radio och tidningar på den tiden. Hur meddelar man förresten med trummor om att ett föremål är på väg att krascha med jorden? Eller med röksignaler?, undrade han. Fan, vi beter oss ju än idag som om ”världen” är Europa och USA – resten anses bestå av idioter, analfabeter och terrorister som snyter sig i sina fruars burkor och slänger syra i nyllet på dom. Allt annat finns till för att göda och tjäna oss vita jävlar verkar det som och egentligen är det vi som är idioterna och terroristerna, tänkte han ilsket, stängde av TV:n med ett hårt tryck på den röda knappen på remotern. Lika bra att den där kometjäveln prickade rätt den här gången och sprängde skiten i luften, tänkte han och gick ut på trappan för att röka en cigarett.

Klockan var sent och kvällshimlen klar, inte så många stjärnor syntes och han tittade mot sydväst nära horisonten där man sades kunna se skenet av kometen som rusade fram med sin eldsvans i släptåg. Han såg ingenting. Antagligen för mycket skog i vägen. Han funderade om han skulle hoppa i bilen och åka ut till sommarstugan varifrån han skulle kunna se bättre men struntade i det. Han tryckte ner fimpen i den redan fulla glasburken, skruvade på locket och gick tillbaka in för att koka kaffe och sedan sätta sig ner och läsa en stund innan det blev läggdags. Hans systerdotter Linnea brukade ha med sig tidningar när hon kom på besök för att som hon sa ”lukta på honom och korna för att inte tappa fotfästet”.

Ulf var lantbrukare och hade en hel del”levande material”, som det numera så fint hette, att sköta men hans kor var fan inget jävla s.k. levande material, de var kor och skulle behandlas som kor! Han hatade det nya sättet att tala om djur, speciellt hönsfarmarna svängde sig med levande material-begreppet och han fattade nog varför; de stod inte ut med det de gjorde, kunde inte uttala ordet ”höns” för det är mera personligt än ”levande material”. De ansåg sig inte ha någon annan utväg än att fortsätta – av ekonomiska skäl naturligtvis – trots alla avslöjanden om vanvård av hönsen så de snorade ner reportrarnas muffade mikrofoner som ville ha snyfthistorier om hur orättvist behandlade de var och konsumenternas krav och all investering de har gjort och fan och hans mormor.

Linnea hade ofta med sig olika populärvetenskapliga tidningar som var intressanta att läsa även om ett och annat gick över hans horisont. Hon tyckte att han kunde läsa något annat än bara ”Dyng- och Mjölknytt” som hon skämtsamt kallade hans lantbrukstidning som kom med posten en gång i månaden.  Nu höll han på och läste en artikel om projicering – ett nytt ord för honom – i en populärvetenskaplig psykologitidning. De svagheter eller mindre smickrande sidor som man inte vill eller kan se hos sig själv lägger man över på andra. ”Djävulen som håller i ljuset” eller nåt liknande kom i hans tankar och som han hade hört eller läst någonstans. Var det en titel på en bok kanske? Han tyckte det var en bra beskrivning, om den beskrev just projicering var han inte säker på men det lät bra. Alltså, man pratar skit om andra och gör livet till ett helvete för andra men egentligen handlar det om en själv, tänkte han. Strålkastarljuset riktas mot ett oskyldigt mål för att den som håller i ljuset ska komma undan. Åjo, han visste precis vad det handlade om. Han hade varit i strålkastarljuset och det höll på att ta knäcken på honom. Det hade för snart 5 år sedan resulterat i en skilsmässa med många sparkar på pungen men nu var han fri från häxan – eller djävulen kanske passade ännu bättre. Nu bodde han ensam med sina 4 katter, vårdade ömt sina 52 kor och for till sommarstugan på fredagskvällarna med ett par öl och en korvstång att avnjuta på verandan efter bastun. Det fick vara bra så och ingen jävel, med eller utan kjol, skulle någonsin mera komma in i hans hus, gå på hans golv och styra och ställa.

Han satte sig i soffan med det nybryggda kaffet i sin favoritmugg som Linnea hade gett honom till julklapp för ett par år sedan. En muminmugg med ett motiv från boken ”Kometen kommer”. Skulle han ha varit vidskeplig av sig hade han antagligen sett det som ett tecken men Ulf var en praktisk och jordbunden man; flanellskjorta, gummistövlar och en doft av fähus runt sig. För honom räckte det med att förstå korna, årstiderna och att allt förmodligen ändå var ett enda stort skämt så det var lika bra att göra det så bra för sig som man kunde medan man levde. Han visste bättre än att bli hysterisk över en komet som antagligen kommer att brinna upp långt innan den når jorden. ”Och vad fan skulle vi kunna göra om den smackade ihop med oss? Med tanke på hur journalisterna och förståsigpåarna håller på och tutar ut om kometen så fort man öppnar en tidning eller trycker igång tv:n så kunde man nästan tro att dom önskade att den gjorde det”, sa han högt för sig själv och blåste på det varma kaffet.

En av katterna som lystrade till namnet ”Loppsäcken” –  för att han alltid drog på sig loppor på sommaren – hoppade upp i hans famn som alltid den här tiden på kvällen. Den stod med ett menlöst uttryck i ögonen och trampade med framtassarna en stund mot hans runda och mjuka mage innan han lade sig till rätta i hans knä. Han satt en stund med handen på den spinnande kattens rygg och såg ut genom fönstret. Det var kolsvart där ute men han tyckte sig se ett svagt ljus där skogen tog vid. Om det var månen som var på väg upp eller kometens eldsvans spelade ingen roll. Vad han än trodde han såg så gjorde det ändå inte skillnad.”Det blir som det blir, Loppsäcken, men fan tro’t om det inte skulle behövas en rejäl smäll på det här bygget ”, sa han och plockade upp tidningen som låg uppslagen på bordet, satte läsglasögonen på näsan och tog en slurk kaffe.

Uppgift 2. Lacipa xuthoma

Publicerat: november 13, 2013 i Uncategorized

lacipa xuthoma                     lacipa 2

En afromal som bara är. Bara finns till. För att den bara är. I AM. Den bara flyger omkring och duger, oberörd över att en ivrig Collenette som inne i den afrikanska djungeln på 1930-talet råkar se den för första gången. Collenette torkar svetten ur pannan och handflatorna, plockar fram penna och block. Länge har han vandrat, observerat, noterat, klassificerat. Många olika slags lacipor har han döpt i dropparna av sitt svett som löst upp bläcket på de skrivna raderna. Hittat på efternamn men hur? Vad fick honom att döpa denna arthropoda och hexapoda lepidopteran till xuthoma? Var det på Madagaskar han var? Eller kanske på Komorerna?

Xuthoma. Mystisk. Vingar som samlar solens strålar inför nattens ändlösa fladdrande. Tunna, vibrerande vingar som kan få oceanen att resa sig som en vägg på andra sidan jordklotet. Vulkanisk. En paradox till den tunga, heta massan som jäser, ångar under den grönskande sårskorpan. Lätt, lätt svalkar Xuthoma med sina vingeslag.

Xuthoma. En anonym drottning med glitter på vingspetsarna. Xuthoma, fladdrar runt i sitt paradis, fängelse för somliga. Oberörd är hon av tid och varför. Fjäril och tofsspinnare på en och samma gång. Klassificerad, kategoriserad, numrerad. Hon har ingen aning. Det är okänt om hon äter något överhuvudtaget eller om hennes korta liv går ut på att ha sex. Någongång på 1930-talet håvar Collenette in henne, mäter, vrider och vänder, spetsar fast henne på en bit hårt papper…eller var det på ett palmblad? Han kommer fram till att det inte finns någon underart till henne.  Solglittret har lämnat hennes vingar för längesedan. Solglittret i hennes avkommas mjuka vingar, vibrerar och fladdrar vidare i nattens fuktiga värme. Xuthoma – så lätt, så tyst, så självklar.