Arkiv för november, 2013

Uppgift 4. Fem haikudikter

Publicerat: november 27, 2013 i Uncategorized

I grodögats djup

en fastfrusen flugvinge

Nattis går i moll

 

Löv faller tyst ner

Nådens suck bäddar marken

Sorken har sin gång

 

Skalet spricker nu

Längtan till ljusets källa

väcker de döda

 

En fjäril kom in

viskade om stjärnorna

Öppnade fönstret

 

Stormen blind och döv

sliter i månens slöjor

Stenarna sover

Annonser

Du tror att du fattar, va?

Du sitter där i din fula stol, i dina töntiga kläder och betraktar  henne

men du skruvar på dig av obehag för att du ser mig!

Du gillar inte mig, va?

Du kan inte läsa av henne för jag är hon

det gör dig förvirrad och obekväm

Tänk om jag plötsligt öppnar min smultronröda mun igen?

Du är rädd för det, är du inte?

Du vill egentligen inte höra vad vi har att säga

Du bara låtsas, tror du att vi inte ser det?

 

Vem är vem i den här leken?

Du och dom andra –  som har ruttnat inifrån

Som har skapat mig

Blinkeblink!

Vem är det du ser? Blinkeblink!

Vem är det du inte ser? Va? Vem är hon?

Det vet du inte, vill du inte veta

Det klarar du inte av, du där i din fula stol och töntiga kläder

Du kan inte nå oss, det är min plikt att hålla det så

Jag vet allt!

 

Det är min plikt att hålla tyst

Vad tror du finns dolt bakom mina smultronröda läppar?

Du vill egentligen inte, fast vi sitter här som sig bör

för dig att förstå men du skruvar på dig

vet vad som finns i min mun

Du vet!

 

Du har fått förhållningsregler att tala med mig!

Tillåt mig småle. Med mig! En blinkeblinkdocka!? Ni måste skämta…

Men inte ens det klarar du av

Du vet att jag bär den pulserande sanningen i min smultronröda mun

Jag blinkar oskyldigt, vi blinkar tillsammans hon och jag

Jag vet hur det här ska skötas.

 

Jag vet vad du drömde senaste natten

jag satt nämligen nära dig, väääldigt nära – minns du det?

Böjde mig över dig för att viska hemligheter – nej, skrika dom för du leker ju döv också

öppnade min smultronröda mun, gapade stort

Du såg hur min mun gapade stort

det vällde ut blod och maskar ur den – jag höll faktiskt på att kvamna själv, tänka sig!

Stora vita larver som plaskade runt i det varma blodet

landade i dina vidöppna ögon, i din gapande mun

Du spydde ner mig

Du kommer aldrig höra henne att tala!

 

Inte du.

 

 

 

 

 

 

Man ska aldrig säga aldrig!

Publicerat: november 21, 2013 i Uncategorized

Det hjälps inte, jag får krypa till korset och erkänna att förra temat på bloggen inte funkar. Det börjar hända saker i.o.m. skrivandet som gör att jag är av nöd tvungen att ändra tema…för ett tag….

http://t1na.deviantart.com/art/Fire-shimmer-413541899

Jordens förmodade undergång hade kommit på tapeten – igen. En komet av modell större rusade fram genom rymden med riktning mot jorden och det gick inte en dag utan att TV-kanalerna kablade ut bilder av folk som satt i studiosoffor och målade upp olika katastrofscenarier om kometen skulle kollidera med jorden. Domedagsprofeterna vädrade morgonluft och gav kometen epitet som ”Förgöraren”, ”Antikrist”, ”Han med svärdet”, ”Guds hämnd” och försökte samla in så många vilsna får de bara hann innan det var försent. Nu visste man att kometen egentligen var på väg för att runda solen på andra sidan och brinna upp men det sket både medierna och domedagsprofeterna i för det var inte intressant och det som inte var intressant sålde inte så man fipplade lite med sanningen. Här skulle säljas katastrof! Stora skärmar på väggarna i tv-studiorna visade kometens färd genom rymden dag för dag, det gjordes avbrott i soffdiskussionerna av inslag med reportrar som stod sändningsberedda tillsammans med någon forskare vid något observatorium att komma in med senaste nytt och folk på gator och torg intervjuades. Ulf tyckte att de som satt och pratade påminde om fotbollskommentatörer som analyserade varje spark, varje filmning och han blev bara trött av det. Den här komeeeten som alla pratade om – eller ja, media pratade om den i alla fall – verkade vara den största och farligaste i mannaminne men om han inte minns fel så befann sig världen mer eller mindre i psykos när man väntade på kometen Halleys återkomst för sisådär 100 år sedan. ”Världen” var ju naturligtvis den del av jordklotet som hade tillgång till radio och tidningar på den tiden. Hur meddelar man förresten med trummor om att ett föremål är på väg att krascha med jorden? Eller med röksignaler?, undrade han. Fan, vi beter oss ju än idag som om ”världen” är Europa och USA – resten anses bestå av idioter, analfabeter och terrorister som snyter sig i sina fruars burkor och slänger syra i nyllet på dom. Allt annat finns till för att göda och tjäna oss vita jävlar verkar det som och egentligen är det vi som är idioterna och terroristerna, tänkte han ilsket, stängde av TV:n med ett hårt tryck på den röda knappen på remotern. Lika bra att den där kometjäveln prickade rätt den här gången och sprängde skiten i luften, tänkte han och gick ut på trappan för att röka en cigarett.

Klockan var sent och kvällshimlen klar, inte så många stjärnor syntes och han tittade mot sydväst nära horisonten där man sades kunna se skenet av kometen som rusade fram med sin eldsvans i släptåg. Han såg ingenting. Antagligen för mycket skog i vägen. Han funderade om han skulle hoppa i bilen och åka ut till sommarstugan varifrån han skulle kunna se bättre men struntade i det. Han tryckte ner fimpen i den redan fulla glasburken, skruvade på locket och gick tillbaka in för att koka kaffe och sedan sätta sig ner och läsa en stund innan det blev läggdags. Hans systerdotter Linnea brukade ha med sig tidningar när hon kom på besök för att som hon sa ”lukta på honom och korna för att inte tappa fotfästet”.

Ulf var lantbrukare och hade en hel del”levande material”, som det numera så fint hette, att sköta men hans kor var fan inget jävla s.k. levande material, de var kor och skulle behandlas som kor! Han hatade det nya sättet att tala om djur, speciellt hönsfarmarna svängde sig med levande material-begreppet och han fattade nog varför; de stod inte ut med det de gjorde, kunde inte uttala ordet ”höns” för det är mera personligt än ”levande material”. De ansåg sig inte ha någon annan utväg än att fortsätta – av ekonomiska skäl naturligtvis – trots alla avslöjanden om vanvård av hönsen så de snorade ner reportrarnas muffade mikrofoner som ville ha snyfthistorier om hur orättvist behandlade de var och konsumenternas krav och all investering de har gjort och fan och hans mormor.

Linnea hade ofta med sig olika populärvetenskapliga tidningar som var intressanta att läsa även om ett och annat gick över hans horisont. Hon tyckte att han kunde läsa något annat än bara ”Dyng- och Mjölknytt” som hon skämtsamt kallade hans lantbrukstidning som kom med posten en gång i månaden.  Nu höll han på och läste en artikel om projicering – ett nytt ord för honom – i en populärvetenskaplig psykologitidning. De svagheter eller mindre smickrande sidor som man inte vill eller kan se hos sig själv lägger man över på andra. ”Djävulen som håller i ljuset” eller nåt liknande kom i hans tankar och som han hade hört eller läst någonstans. Var det en titel på en bok kanske? Han tyckte det var en bra beskrivning, om den beskrev just projicering var han inte säker på men det lät bra. Alltså, man pratar skit om andra och gör livet till ett helvete för andra men egentligen handlar det om en själv, tänkte han. Strålkastarljuset riktas mot ett oskyldigt mål för att den som håller i ljuset ska komma undan. Åjo, han visste precis vad det handlade om. Han hade varit i strålkastarljuset och det höll på att ta knäcken på honom. Det hade för snart 5 år sedan resulterat i en skilsmässa med många sparkar på pungen men nu var han fri från häxan – eller djävulen kanske passade ännu bättre. Nu bodde han ensam med sina 4 katter, vårdade ömt sina 52 kor och for till sommarstugan på fredagskvällarna med ett par öl och en korvstång att avnjuta på verandan efter bastun. Det fick vara bra så och ingen jävel, med eller utan kjol, skulle någonsin mera komma in i hans hus, gå på hans golv och styra och ställa.

Han satte sig i soffan med det nybryggda kaffet i sin favoritmugg som Linnea hade gett honom till julklapp för ett par år sedan. En muminmugg med ett motiv från boken ”Kometen kommer”. Skulle han ha varit vidskeplig av sig hade han antagligen sett det som ett tecken men Ulf var en praktisk och jordbunden man; flanellskjorta, gummistövlar och en doft av fähus runt sig. För honom räckte det med att förstå korna, årstiderna och att allt förmodligen ändå var ett enda stort skämt så det var lika bra att göra det så bra för sig som man kunde medan man levde. Han visste bättre än att bli hysterisk över en komet som antagligen kommer att brinna upp långt innan den når jorden. ”Och vad fan skulle vi kunna göra om den smackade ihop med oss? Med tanke på hur journalisterna och förståsigpåarna håller på och tutar ut om kometen så fort man öppnar en tidning eller trycker igång tv:n så kunde man nästan tro att dom önskade att den gjorde det”, sa han högt för sig själv och blåste på det varma kaffet.

En av katterna som lystrade till namnet ”Loppsäcken” –  för att han alltid drog på sig loppor på sommaren – hoppade upp i hans famn som alltid den här tiden på kvällen. Den stod med ett menlöst uttryck i ögonen och trampade med framtassarna en stund mot hans runda och mjuka mage innan han lade sig till rätta i hans knä. Han satt en stund med handen på den spinnande kattens rygg och såg ut genom fönstret. Det var kolsvart där ute men han tyckte sig se ett svagt ljus där skogen tog vid. Om det var månen som var på väg upp eller kometens eldsvans spelade ingen roll. Vad han än trodde han såg så gjorde det ändå inte skillnad.”Det blir som det blir, Loppsäcken, men fan tro’t om det inte skulle behövas en rejäl smäll på det här bygget ”, sa han och plockade upp tidningen som låg uppslagen på bordet, satte läsglasögonen på näsan och tog en slurk kaffe.

Uppgift 2. Lacipa xuthoma

Publicerat: november 13, 2013 i Uncategorized

lacipa xuthoma                     lacipa 2

En afromal som bara är. Bara finns till. För att den bara är. I AM. Den bara flyger omkring och duger, oberörd över att en ivrig Collenette som inne i den afrikanska djungeln på 1930-talet råkar se den för första gången. Collenette torkar svetten ur pannan och handflatorna, plockar fram penna och block. Länge har han vandrat, observerat, noterat, klassificerat. Många olika slags lacipor har han döpt i dropparna av sitt svett som löst upp bläcket på de skrivna raderna. Hittat på efternamn men hur? Vad fick honom att döpa denna arthropoda och hexapoda lepidopteran till xuthoma? Var det på Madagaskar han var? Eller kanske på Komorerna?

Xuthoma. Mystisk. Vingar som samlar solens strålar inför nattens ändlösa fladdrande. Tunna, vibrerande vingar som kan få oceanen att resa sig som en vägg på andra sidan jordklotet. Vulkanisk. En paradox till den tunga, heta massan som jäser, ångar under den grönskande sårskorpan. Lätt, lätt svalkar Xuthoma med sina vingeslag.

Xuthoma. En anonym drottning med glitter på vingspetsarna. Xuthoma, fladdrar runt i sitt paradis, fängelse för somliga. Oberörd är hon av tid och varför. Fjäril och tofsspinnare på en och samma gång. Klassificerad, kategoriserad, numrerad. Hon har ingen aning. Det är okänt om hon äter något överhuvudtaget eller om hennes korta liv går ut på att ha sex. Någongång på 1930-talet håvar Collenette in henne, mäter, vrider och vänder, spetsar fast henne på en bit hårt papper…eller var det på ett palmblad? Han kommer fram till att det inte finns någon underart till henne.  Solglittret har lämnat hennes vingar för längesedan. Solglittret i hennes avkommas mjuka vingar, vibrerar och fladdrar vidare i nattens fuktiga värme. Xuthoma – så lätt, så tyst, så självklar.

Uppgift 1. Lösryckta tankefragment

Publicerat: november 10, 2013 i Uncategorized

Jag hade tänkt att den här bloggen skulle representera typ mitt ”alterego” men jag vet inte…jag har inte lust att ge näring åt den ”egodelen” i mig. Dessutom har min kontakt till den blivit alltmer sporadisk, jag ser ingen anledning att hålla den vid liv faktiskt. Jag tror att den får komma till tals i andra sammanhang. Kanske i en kommande bok eller som en karaktär i en sketch?

Just nu går hjärnan för högtryck. En massa lösryckta fragment som studsar mellan synapserna i sökandet efter formen. Eckhart Tolle pratar mycket om vår förkärlek till form. Men det är väl för att vi själva är intryckta i en form – kroppen – och vår perceptionsförmåga är inte tränad att se bakom alla former som huserar på denna planet – som ju också är en form. Ambres har sagt att ”kroppen är en koagulerad tanke”. Jag gillar den tanken, varför vet jag inte men kanske för att det är en så absurd och bisarr liknelse men mycket intressant.

Det är så mycket man inte förstår men för den skull ska man inte förkasta det man inte förstår. Jag tror mera på att ha ett hörn av medvetandet öppet för sådant som man ännu inte kan omfatta. Allt är möjligt – människans medvetandeutveckling verkar stå stilla ibland men nu tror jag faktiskt att utvecklingen har tagit ett gigantiskt hopp och jag vill vara en av dem som är med i det hoppet. Det finns ingen annan väg att gå.

Jag vet faktiskt inte vart jag vill komma med dessa funderingar. Vibrationer av frustration pulserar i systemet och ibland kan jag ana något jag innerst inne minns men längre än så kommer jag inte. Ibland känns det som om jag har det mitt framför ögonen men jag ser inte. Det måste vara alla dessa former som står i vägen…

På tal om former och att se bakom dessa kommer jag plötsligt ihåg en konstnär som jag råkade bli medveten om via en musikvideo: David Ho, en kinesisk-amerikansk man vars bilder tilltalar mig för att de är så mörka och ångestfyllda – jag har en mycket mörk sida som jag tack och lov har tämjt till en liten knähund från att ha varit en stor mastiff som drog iväg med mig åt alla håll. David Ho är spännande!

Nu börjar det här spåra ur, det har varken händer eller fötter. Men lite tips fick ni i alla fall 🙂

Och mitt alterego fick komma ut och lufta på sig lite…

Bild

The Progression – David Ho

Gamla texter och lite tänk om humor.

Publicerat: november 10, 2013 i Uncategorized

För den som är nyfiken på hur jag skrev annodazumal kan kika på mina alster från förra kursen 2010. Herregud, är det bara tre år sedan? Lider jag av tidsdistortion? När jag ögnar igenom mina gamla texter ser jag att mitt sätt att skriva inte nämnvärt har förändrats så mycket. Jag gillar det lite introverta, prosainfluerade och ”livet-är-svårt-.men-vackert” sättet att skriva. Jag tror att det är en rätt bra beskrivning, eller? Däremot känner jag att det borde finnas mera utrymme för humor! Mera dråpligheter! Jag är bara så rädd att min humor kan ses som alltför svart och cynisk men min humor är sådan. Jag älskar engelsk humor som driver med i stort sett allt! Man ska komma ihåg att bakom den galnaste humor brukar det finnas ett djupt allvar och en stor ödmjukhet inför livet och människans förtvivlade längtan efter sammanhang och mening. Att skratta åt och i det mest nattsvarta helvete kan för en ”icke skadad” person ses om höjden av synd och perversitet men humor kan ses som en försvarsmekanism och ett motstånd mot samhällets perversa företeelser samlade i maktens korridorer.

Jag satt fastklistrad framför tv:n när jag var ganska ung och tittade Monte Python Flying Circus och Dave Allen. Den irländske Dave Allen drev mycket med religion och jag måste ju bara få visa en sketch som jag har skrattat åt många gånger. Herremintid! Jag var bara 11 år när ”Dave Allen på stubinen” gick på TV…Inte undra på att man är som man är. 

Hur kom jag in på det här nu då? Jo! Jag tror att det jag ville komma fram till var att jag kanske kunde skriva lite mera humoristiska historier…