Jag hade tänkt att den här bloggen skulle representera typ mitt ”alterego” men jag vet inte…jag har inte lust att ge näring åt den ”egodelen” i mig. Dessutom har min kontakt till den blivit alltmer sporadisk, jag ser ingen anledning att hålla den vid liv faktiskt. Jag tror att den får komma till tals i andra sammanhang. Kanske i en kommande bok eller som en karaktär i en sketch?
Just nu går hjärnan för högtryck. En massa lösryckta fragment som studsar mellan synapserna i sökandet efter formen. Eckhart Tolle pratar mycket om vår förkärlek till form. Men det är väl för att vi själva är intryckta i en form – kroppen – och vår perceptionsförmåga är inte tränad att se bakom alla former som huserar på denna planet – som ju också är en form. Ambres har sagt att ”kroppen är en koagulerad tanke”. Jag gillar den tanken, varför vet jag inte men kanske för att det är en så absurd och bisarr liknelse men mycket intressant.
Det är så mycket man inte förstår men för den skull ska man inte förkasta det man inte förstår. Jag tror mera på att ha ett hörn av medvetandet öppet för sådant som man ännu inte kan omfatta. Allt är möjligt – människans medvetandeutveckling verkar stå stilla ibland men nu tror jag faktiskt att utvecklingen har tagit ett gigantiskt hopp och jag vill vara en av dem som är med i det hoppet. Det finns ingen annan väg att gå.
Jag vet faktiskt inte vart jag vill komma med dessa funderingar. Vibrationer av frustration pulserar i systemet och ibland kan jag ana något jag innerst inne minns men längre än så kommer jag inte. Ibland känns det som om jag har det mitt framför ögonen men jag ser inte. Det måste vara alla dessa former som står i vägen…
På tal om former och att se bakom dessa kommer jag plötsligt ihåg en konstnär som jag råkade bli medveten om via en musikvideo: David Ho, en kinesisk-amerikansk man vars bilder tilltalar mig för att de är så mörka och ångestfyllda – jag har en mycket mörk sida som jag tack och lov har tämjt till en liten knähund från att ha varit en stor mastiff som drog iväg med mig åt alla håll. David Ho är spännande!
Nu börjar det här spåra ur, det har varken händer eller fötter. Men lite tips fick ni i alla fall 🙂
Och mitt alterego fick komma ut och lufta på sig lite…
The Progression – David Ho
En förvirrad 60-talists tankespån 
Reblogga detta på Bloggskrift 4.
Hej! Dina tankar känns på något sätt bekanta. Det påminner mig om min ”kamp” med att få bloggen att bli sådan som jag ville. Hur jag än försökte göra det som jag trodde var rätt så kändes det ändå bara helt fel. Om du förstår vad jag menar? 🙂 Kanske är det helt enkelt så att man måste vara ärlig för att det ska bli bra?? Eller i varje fall så att det känns bra för en själv, så att man själv trivs med det man håller på med. För vad är det för mening att hålla på och skriva om något du inte själv trivs med? Och jag tror också att läsaren märker av det om du inte gör det med hela hjärtat.
Du skriver att du har tämjt din mörka sida så den numera är en liten knähund. Intressant tanke! Min man brukar ibland säga åt mig att ”varför skriver du inte om något annat än död?” Ja-a, det brukar jag fundera också. Jag antar att det beror helt enkelt på att jag för tillfället är inne i det livstadiet nu. Jag är 38 år, mitt i livet och för mig känns det aktuellt att se på vad som varit (släkt,rötter…), vad som är och vad som står framför mig. Alla har vi våra stadier och alla ska de behandlas inombords på ett eller annat sätt. Jag antar att skrivandet är mitt sätt att göra det.
När min man säger så där försöker jag i varje fall skriva om något helt annat. Men hur jag än vrider på det så är jag snart tillbaka till den där förbaskade döden. Jag vill inte, men kan ändå inte sluta. Men jag har funderat att kanske det är bara så att man måste hålla på med det tills det tar slut – tids nog måste man ha skrivit av sig så att man kan ta nästa ämne i besittning. För tillfället väntar jag med spänning vad det blir då! Faktum är att jag fått upp ett öga för dikter och i mina dikter verkar naturen stå i fokus. Så än finns det hopp! 🙂
ps. Jag tyckte om din text ”En slåtterman på besök”.
Hej! Tack för svaret 🙂 Döden är alltid ett intressant ämne – vi gör oss föreställningar osv…Jag är fascinerad av människans mångfacetterade inre och hur hon trasslar in sig i sina tankar för att inte hitta ut ur dem. Just nu har jag ingen aning om vad som känns viktigt för mig att skriva om – förvirrad är kanske det rätta ordet i alla fall fast jag tvekade till en början 😀 Men jag säger som du, jag väntar med spänning vad som komma skall. Jag tror att bara man slappnar av så kommer det som ska komma 🙂
Precis! Vi har spännande tider framför oss 🙂
Fint med det läsmotstånd din text ger, man får ”tänka till”. Bilden vackert suggestiv, ger mersmak.
Tack! Jag gillar också motstånd i texter men när jag skrev tänkte jag inte så mycket. De bara bidde så 🙂
Dina tankefragment blev som en metauppgift. Det var som om texten innebar en bearbetning av sig själv. Det gav ett väldigt intressant intryck. Jag känner igen detta som du beskriver med att det finns aspekter av en själv och ens skrivande. För mig känns det som om man står mitt i spegelhuset eller befinner sig i ett kalejdoskop och måste definiera sin version av jaget och nuet. Varje dag.
Tack för din kommentar! Jag gillar det där med kalejdoskopet 🙂 Jag håller fullständigt med! Eller om det är ett försök till avidentifiering…vem är bakom alla dessa masker?
Helt underbar bild du har valt, och den ger så mycket till texten. Du skriver om ditt alter-ego, och du berättar många tänkvärda saker. Din text känns väldigt litterär, och som Mackegl kommenterade så har den ett visst motstånd inbyggt i sig, något som får läsaren att gå långsamt fram och tänka. Samtidigt som texten har något poetiskt och vackert över sig känns den också privat – som om du försöker få tankar på pränt men inte riktigt kan nagla fast tankarna, och därför försöker ”skriva ut” dem. Lite som en dagbok. Bloggens tema står nästan i direkt kontrast till texten, och gör att det verkligen känns som om det är en annan sida du låter komma ut. Temat är glatt med mycket färger, och inlägget är mer mörkt, speciellt med bilden i åtanke. Tudelningen är intressant på många vis – om ditt alter ego skulle ha en egen blogg, skulle denna också ge uttryck för den här typen av kontrast mellan mörkt och ljust? Eller är det just för att det handlar om ett alter ego och inte en separat person som splittringen finns?
Det att ditt ”jag” i texten står i flux mellan dig själv och alter egot, är detta medvetet eller blev det så? Hur ser du på textens ”jag”, vem är det som talar var? Till vem talar jaget, vem är läsaren(om det här inte var en kursblogg)?
I ditt tidigare inlägg skriver du ”jag gillar det lite introverta, prosainfluerade och ”livet-är-svårt-men-vackert” sättet att skriva” – en väldigt passande beskrivning utifrån vad du har lagt upp hittills, jag tror du känner dig själv och ditt skrivande ganska väl. Detta då i kontrast till ditt valda tema, är det detta som är ditt sökande efter mer humor, eller hur ser du på temat i förhållande till dig själv som skribent(snarare än ditt alter ego)?
/Johanna
Tack för din respons! Gällande temat så fångade det mitt öga när jag sökte. Jag är lite insnöad på mönster och färger men lever inte ut min ”lust” så mycket som jag skulle önska – feg. Mitt alter ego hittade ett annat tema som gick mera i grunge stil och som jag också känner stark dragning till. Det fick bli en kompromiss; jag ramar in mitt alter ego sida i glada färger så att den hålls inom dessa. Jag är inte så mörk idag men det är en del av mig – en rätt så vital och kreativ del faktiskt, i rätt forum. Den får inte ta över, det finns tillräckligt med mörker på jorden så jag behöver inte bidra med mera av den varan 🙂 Det gäller att hitta ett samarbete mellan olika ”egodelar”, tänker jag. Vi består ju av olika delpersonligheter som alla agerar i olika sammanhang. De som förnekas har en tendens att ta över…
Temat är inte ett försök till att fånga humorn – snarare är det den förvirrade 60-talisten som inte kan bestämma sig. Ständigt sökande, ständigt osäker. Egentligen sätter jag inte så mycket fokus på bloggtemat – det är som med gardiner, dom bara finns där för typ dekoration. Jag kanske inte riktigt har insett hur viktigt temat är för budskapet. Jag är mera intresserad av innehåll än av emballage…;-)
Jag har egentligen inte tänkt så mycket på till vem ”jaget” skriver. Hmm…jag tror att läsaren är en sökare, någon som skulle må bra av att ha lite mera distans till saker och ting, inte minst till sig själv. Jag måste lägga det där bakom örat – just nu tror jag att det är mera ”jagets” sökande efter formen, uttrycket…är inte säker…