Du tror att du fattar, va?
Du sitter där i din fula stol, i dina töntiga kläder och betraktar henne
men du skruvar på dig av obehag för att du ser mig!
Du gillar inte mig, va?
Du kan inte läsa av henne för jag är hon
det gör dig förvirrad och obekväm
Tänk om jag plötsligt öppnar min smultronröda mun igen?
Du är rädd för det, är du inte?
Du vill egentligen inte höra vad vi har att säga
Du bara låtsas, tror du att vi inte ser det?
Vem är vem i den här leken?
Du och dom andra – som har ruttnat inifrån
Som har skapat mig
Blinkeblink!
Vem är det du ser? Blinkeblink!
Vem är det du inte ser? Va? Vem är hon?
Det vet du inte, vill du inte veta
Det klarar du inte av, du där i din fula stol och töntiga kläder
Du kan inte nå oss, det är min plikt att hålla det så
Jag vet allt!
Det är min plikt att hålla tyst
Vad tror du finns dolt bakom mina smultronröda läppar?
Du vill egentligen inte, fast vi sitter här som sig bör
för dig att förstå men du skruvar på dig
vet vad som finns i min mun
Du vet!
Du har fått förhållningsregler att tala med mig!
Tillåt mig småle. Med mig! En blinkeblinkdocka!? Ni måste skämta…
Men inte ens det klarar du av
Du vet att jag bär den pulserande sanningen i min smultronröda mun
Jag blinkar oskyldigt, vi blinkar tillsammans hon och jag
Jag vet hur det här ska skötas.
Jag vet vad du drömde senaste natten
jag satt nämligen nära dig, väääldigt nära – minns du det?
Böjde mig över dig för att viska hemligheter – nej, skrika dom för du leker ju döv också
öppnade min smultronröda mun, gapade stort
Du såg hur min mun gapade stort
det vällde ut blod och maskar ur den – jag höll faktiskt på att kvamna själv, tänka sig!
Stora vita larver som plaskade runt i det varma blodet
landade i dina vidöppna ögon, i din gapande mun
Du spydde ner mig
Du kommer aldrig höra henne att tala!
Inte du.
En förvirrad 60-talists tankespån 
Så stark text att man värjer sig, kanske särskilt som man (börjar tänka på hur min stol ser ut och hur jag är klädd…). Påmindes om upplevelsen att läsa SCUM-manifestet. Det börjar starkt och du lägger in ytterligare kol längs vägen, med stegringar ända till slutet. ”Du låtsas ju döv också…”. – Ja – kanske domedagen kommer genom ett barn?
Reblogged this on Bloggskrift 4.
Jag tänkte mig faktiskt att personen dockan talar till är en kvinna 🙂 Eller egentligen är det de vuxna i allmänhet hon vänder sig till och de som får tillträde till barnets inre rum måste ha klarat av testet – att inte blunda för sanningen! Det är alltför vanligt att vuxna inte står ut med barns sanningar/upplevelser och fast de säger att de ser ”till barnets bästa” är det inte alltid det som sker. Sen vad denna tös har fått uppleva är upp till läsaren 🙂
Jag känner att texten tilltalar mig som en konkretisering av mänsklighetens förnekelse. Stark text.
Du lyckas berätta väldigt mycket med väldigt få ord. Förnekelse och att se vad man vill se istället för sanningen – gör inte vi alla det till någon grad? När vi går och handlar kläder, mat, andra saker. Mycket som är tillverkat på sätt som om vi skulle ställas inför dem, inte på något vis kan tycka är ok. Förnekelse är en överlevnadstaktik. Man tolkar även om otroligt mycket – vad jag tror jag säger är troligtvis inte vad du tror du hör. Ord har olika vikt, tonfall olika betydelse. Detta erfor jag starkt när jag först kom till Finland från Sverige, det var samma språk men ändå inte.
Du har skrivit en dikt som berättar mycket mer än vad den konkret säger, och du bör vara väldigt stolt över vad du åstadkommit.
/Johanna
Tack för de fina orden! Det är så intressant att se hur andra ser på det som har i sitt huvud men som man inte direkt skriver ut. Och ja, vi tolkar om och förnekar väldigt mycket – tyvärr. Därför ser det ut som det gör i världen. Egot styr med järnhand 🙂