Arkiv för november, 2013

En slåtterman på besök.

Publicerat: november 8, 2013 i Uncategorized

I det dunkla skenet av en trött kökslampa syntes en långbent slåtterman – en lockespindel – vandra över tamburgolvet. Den verkade gå lite planlöst fram och tillbaka, som om den sökte efter någonting. Kvinnan som också gick över golvet med sopborste och skyffel stannade upp och betraktade denna besynnerliga varelse. Hon tyckte att den såg ut som om den funderade och att den nästan muttrade som en gammal gubbe. Rörelserna var knyckiga och när hon tittade lite närmare såg hon att det verkade som att ett ben fattades på den runda kroppen. Det ska väl vara åtta ben?, tänkte hon och lät den passera sopborsten. Hon iakttog slåttermannens spattiga gång och mindes plötsligt att hon hade läst någonstans att den här arten brukar tappa ett ben eller två för att förvirra förföljare. Märkligt att driften att överleva var så stark hos somliga livsformer att de offrade kroppsdelar, köpslog med sin egen kropp för att komma undan, tänkte hon och fortsatte mot köket för att sopa upp smulorna under matbordet efter den gamle mannens middag. Det var ovanligt lite smulor den här kvällen. Kanske någon annan hade sopat golvet tidigare på dagen?

Kvinnan satt vid fotändan av den gamles säng och masserade hans fötter. Sovrumsdörren var öppen och hennes blick följde slåttermannens vandring bort mot telefonbordet som stod vid väggen i tamburen. Hon och den gamle samtalade lågmält och allt var lugnt och stilla. Hon betraktade den långbente varelsen som nu plötsligt hade vänt om och kom vandrande mot sovrummet. Hon undrade om den lockades av deras röster. Hon visste att den kunde bitas men att den inte var farlig. Hon visste också att den inte var som de flesta spindlar som byggde nät för att fånga sina byten, istället sprang den i fatt den levande födan. Den var nu nära sovrumsdörren så hon reste sig och hämtade sopskyffeln – hon ville inte att den skulle klättra upp på den gamles huvudkudde och kanske upp på hans ansikte. Hon rös vid tanken på den gången hon låg i sin säng och läste en bok. Hon hade legat på sidan med ansiktet vänt ut mot rummet när plötsligt en av den här långbentes bröder hade kommit vandrande upp över kanten på kudden så att den var bara någon centimeter från hennes ansikte. Hon hade flugit upp ur sängen som skjuten ur en raket. Hon placerade sopskyffeln så att den skulle gå upp på den och sen gick hon till skrubben bakom sovrumsdörren och släppte ner den på golvet i det varma och fortfarande kattungedoftande utrymmet. Inga kattungar hade varit där på över trettio år men hon kunde känna doften av dem alla som hade fötts av kattmammor som bott i huset under årens lopp.

Hon satte sig igen vid den gamles säng och fortsatte att massera hans fötter. Hon berättade om den långbente och han skrattade åt hennes omsorg om den. Han undrade varför hon inte tog livet av den. Hon blev arg och sa att nog är det väl konstigt att människan alltid får en impuls – eller rentav lust? – att döda allt som kryper vid deras fötter! Hon kände på sig att den snart skulle dyka upp igen och det gjorde den. Den drogs uppenbarligen till deras röster eller var det vibrationer den kände? Kroppsvärme? Hon hämtade sopskyffeln igen och den här gången gick hon på vinden med den och stängde in den i det stora rummet.

Varför kallas denna varelse som inte ens lär ska vara en riktig spindel för ”slåtterman?”, undrade hon medan hon släckte lampor, kollade så att allt var i sin ordning innan hon låste om den gamle för att åka hem. Hon ryste till igen när hon tänkte på slåttermannen som nu vandrade på vindsrummets golv. Varför blev hon så illa till mods? Som om den var ett varsel – skördeman, fullbordan, död. Den gamle låg i sin säng, förtvivlad i sin sorg och och längtan bort från livet som tickade på i hans trötta kropp och som inte brydde sig om  hans böner om ett avslut. Innan han somnade långt senare in på natten tänkte han att han ändå var tacksam för de få smulor livet hade kvar att ge honom. 

Dimman lättar

Publicerat: november 8, 2013 i Uncategorized

Efter x-antal svordomar och ett röksug utan dess like ( har slutat… ) så känner jag att nu börjar saker och ting falla på plats. Det var banne mig på tiden! Herregud, att det ska vara så svårt att få en blogg att kännas rätt! Men nu är det bara att sätta igång…med vad vet jag inte men det får väl bero. Jaja, sen ska man ju byta design emellanåt så att presumtiva läsare inte ska bli uttråkade för är det något folk inte klarar av idag så är det konstans. Allt ska bytas ut och ändras stup i kvarten. Oroliga själar i neurotiska kroppar. Men se det kommer inte att hända på denna blogg! Nu är det faktiskt innehållet som räknas och då gäller det för mig att stå upp till bevis. Det måste vara mera intressant vad som står att läsa än att kolla in om bloggens utseende har ändrats varje vecka…jag tror inte ens själv på vad jag säger nu…

Konstigt egentligen att jag lyckades knåpa ihop bloggen med tanke på att jag har haft en huvudvärk hela dagen som har sträckt sig från ( eller var det till? ) magen, sipprat upp längs ryggmärgen med en riklig salivutsöndring som ett varningstecken för en närmare titt i toalettstolen men gudvaretackochlovochamen så har det bara blinkat gult bakom ögonlocken.

Anyway, här finns jag nu och väl mött!