Arkiv för december, 2013

Uppgift 6. Älskade Meroel

Publicerat: december 19, 2013 i Uncategorized

Morgonsolens gula strålar trevade sig fram mellan träden i Mörkmården och fortsatte över fältet fram till Beorns hus. Han stod och betraktade de sovande och viskade åt humlorna som surrade lite sömnigt omkring honom att väcka dem för att äta frukost. Bilbo, Gandalf, Torin Ekensköld med hans 12 dvärgar låg och sov utspridda på det grova trägolvet. Dagen innan hade de lyckats rymma från alvkungen Thranduil i Mörkmården som hade låtit fånga dem på deras väg genom skogen. Bolg och hans armé av stinkande orcher som hade varit dem hack i häl i några dagar hann ikapp dem utanför alvkungens rike och först efter en utdragen och blodig kamp där alvprinsen Legolas och skogsalven Tauriel lyckades hålla undan orcherna från dem fick de säkert försprång men bara för en kort tid. Innan solnedgången var de tvungna att hitta skydd och Gandalf ledde dem till Beorns hus som låg en bit utanför Mörkmården.

Beorn – nordmannen, han som byter skinn – var en livsfarlig best och en fredlig man i en och samma kropp. Han hatade dvärgar och det visste Gandalf men han såg ingen annan råd än att föra sina vänner till Beorns hus. De hade sett Beorn stå uppe på Karocks klippa och spana mot orcherna som hade hunnit allt närmare. Ett fasanfullt ljud kom ur hans strupe och Bilbos blod frös till is. Han såg ut som en björn men flera gånger större och huvudet med dess stora käft var lika stort som hälften av hans kropp. De började springa allt vad de kunde och han vände på huvudet och såg sällskapet springa över fältet från skogen mot hans hus. De hörde besten komma allt nämrare bakom dem och de hann nätt och jämt komma innanför de tjocka träportarna när Beorn lyckades tränga sitt huvud mellan portarna och Bilbo högg med sitt svärd mot den öppna käften vilket fick Beorn att rycka tillbaka huvudet och de lyckades stänga portarna innan han hann anfalla igen.

Efter en lång stund av spänd väntan kom Beorn in i huset men nu hade han bytt skinn och Bilbo och de andra såg en reslig men otroligt hårig man som betraktade dvärgarna med en blodtörstig blick. Gandalf förstod faran och talade snabbt om för Beorn varför de var tvungna att söka skydd i hans hus. Beorn lugnade sig och sa att även om han avskydde dvärgar så var orcher det värsta han visste. Speciellt en orch hade han jagat i många år för att döda och han hade skäl till det.

Beorns humlor var stora och runda. De flög runt bland de sovande och nuddade med sina mjuka och ludna kroppar deras kinder och hår. Bilbo, som hade varit vaken en god stund, betraktade dem och förundrades över hur tysta de var. När alla hade vaknat och satt sig till bords serverade Beorn honungskakor och stomjölk. Hans släkt var berömda för honungskakorna men nu var han och hans son Grimbeorn de enda levande beorningar som man kände till. Grimbeorn befann sig ute i skogarna och skulle inte komma tillbaka förrän han hade lärt sig djurens språk som hans far också hade gjort en gång för längesedan och han hade varit borta i 6 månader nu.

Beorn var en naturens man och han hade god hand med djuren. Hans hästar och hundar var hans närmaste vänner och de var mycket kloka. Han skyddade sina djur, de vilda djuren och naturen och dödade utan att tveka om han var tvungen. Han var oberäknelig och motsägelsefull. Dvärgarna var inte omtyckta varken av alverna eller honom men hans hat mot orcherna visste inga gränser.

En gång hade han en kvinna som han älskade över allt förstånd och tillsammans fick de sonen Grimbeorn. Meroel – den vackraste av alla beorningar som fanns – var hans allt. De hade tillsammans byggt det ståtliga hus som Gandalf och hans sällskap nu satt i. Meroel var kunnig i läkeväxter, pratade med djur och var trädens beskyddarinna. Hon hade goda kontakter med alverna – när Beorn inte var i närheten för han vaktade henne svartsjukt och tvekade inte att slita huvudet av den som kom för nära henne. Hon var en mycket vacker beorning med ett brunsvart och tjockt hår som svallade ner längs hennes raka rygg och slutade strax där hennes runda och mycket inbjudande bakdel började. Hennes brungröna ögon fick Beorn att vilja dö av kärlek och åtrå men när hon förvandlades till björnhona ändrade de färg och blev gula, nästan livlösa och mycket rovlystna. Det som fick Beorn att bli som galen av upphetsning var hennes fötter; när hon bytte skinn från björn till nordkvinna ville han vara där för att se hur björntassarna förvandlades till kvinnans breda och platta fötter med ett mjukt och silkeslent hår ovanpå. Deras älskog var våldsamt intensiv om Beorn var närvarande under Meroels skinnbyte. Beorn befann sig i sin blinda åtrå i gränslandet mellan nordman och björn och var då mycket farlig och det visste Meroel. Han brukade slicka på hennes fötter under kärleksakten men Meroel visste att han också kunde med ett hugg slita dem i trasor vilket bara ökade på hennes upphetsning för även hon var i gränslandet mellan sina två skepnader och förlorade sig för korta sekunder i bestens blinda lust blandad med blodtörst. Hennes långa hår smekte hans kropp i de heta famntagen och Beorn var den lyckligaste skinnbytaren som någonsin hade gått på denna jord. Trots hennes skönhet och mjuka, vänliga sätt var hon mycket farlig men hon bytte inte skinn lika ofta som Beorn, bara när det var nymåne och fullmåne.

En natt i nymåne hade hon och Beorn i sina skepnader som björnar hamnat i strid med en då ung Bolg som var ute med orcherna på jakt efter alver och dvärgar att döda. Deras vargar som de red på var stora men mycket tysta och snabba. Beorn och Meorel hade lagt den bara tre år gamla Grimbeorn tillsammans med hästarna i stallet där han var trygg medan de vandrade runt på ön Karock och längs floden Anduin för att vakta området och deras hus. Bolg hade sett dem och stod nu gömd tillsammans med de otåliga orcherna bakom en av Karocks utklippor nära ett vadställe och som Beorn och Meroel var på väg mot. Det var inte mycket ljus nymånen kunde skänka den mörka natten och trots att beorningar var kända för att ha utmärkt nattsyn hjälpte det inte dem den här natten. När de kom till vadstället låg Bolg och de andra orcherna redo för anfall och Bolg fixerade blicken på Meroel som hade stannat för att dricka vatten. Bolg störtade fram på vargryggen, kastade sig mot Meroel och svingade sin tunga spikklubba som träffade henne rakt mellan ögonen och hon föll handlöst och död ner i vattnet. Bolg siktade mot Meroels huvud för att slå med spikklubban en gång till men Beorn hoppade på honom och högg med sin stora käft mot hans ansikte, fick käkarna om hans huvud och ett krasande ljud hördes.  Bolg slog mot Beorns kropp med spikklubban som om det inte bekom honom att hans huvud höll på att krossas. De andra orcherna hoppade på Beorn och högg honom blodig med sina svärd och han var tvungen att släppa taget om Bolgs huvud. Bolg ropade plötsligt något åt de vrålande orcherna som motvilligt släppte taget om Beorn. De hoppade upp på de ylande och morrande vargarna och red iväg mot Mörkmården. Beorn kastade sig mot Bolg som hade hunnit sätta sig upp på vargens rygg men fick ett slag med spikklubban i ansiktet att han för ett ögonblick stoppades och Bolg hann undan. Beorns vrål hördes långt in i Mörkmård, ända till alvkungen Thandruils rike. Beorn bytte skinn där han stod och vrålade ut sin smärta över Meroels död och han lyfte upp henne i sina armar och bar hem henne. Hon hade börjat byta skinn trots att hon var död och hennes långa hår svepte runt hans ben när han blind av sorg och smärta stapplade fram mot deras hus. Hästarna hade lagt sig tätt runt Grimbeorn som sov djupt – de visste att något fruktansvärt hade hänt och hundarna gnydde utanför stallet.

Han begravde Meroel uppe på kullen bakom huset där hon ofta hade suttit och pratat med fåglarna, sjungit magiska sånger med Grimbeorn i sitt knä och där hon och Beorn hade i fullmånens sken förenats i älskogens krampaktiga famntag. Varje dag i många år gick han dit med Grimbeorn för att prata med henne och fåglarna hade byggt bon i varje träd som fanns på kullen. Allt sedan den dagen Bolg tog hans kvinna ifrån honom hade han bara haft ett mål – att hämnas Meroels död och Bolg fanns i hans medvetande dag och natt.

Bilbo, Gandalf och de andra tackade för husrum och mat och begav sig vidare mot Ensamma Berget. Beorn visste att dagen snart var kommen då han skulle möta Bolg och blodtörsten väckte besten i honom men först måste han gå till Meroel. Han såg länge efter skaran av dvärgarna, den lilla hobbiten och Gandalf med sin hatt som försvann allt längre bort där de gick längs Anuils strand och gick sedan till kullen där hans älskade Meroel fanns. Humlorna följde honom och när han satte sig ner på marken framför hennes sten flög de tysta runt honom, smekte med sina runda och varma kroppar hans ansikte som nu var vått av tårar. Han kände hur något mjukt och varmt svepte runt hans ben och han flätade in sina fingrar i hennes långa hår.

beorn

Det är så konstigt. Ibland känns det som om ögonblicket fryser mina rörelser. Jag rör på mig – jag ser ju hur min hand sträcker sig efter boken som jag tappade alldeles nyss på bibliotekstrappan – men ändå är det som i en film där allt sker i slowmotion – eller är det i ultrarapid? Det är halt, jag slant lätt på första trappsteget. Man har tydligen inte hunnit sanda efter att den första snön smälte till vatten och sen frös till is. Nu står jag här på trappan, ser hur min hand sträcker sig efter boken och jag hör någon nysa inne i biblioteket – måste vara bokdammet.

Ett mantra sjunger plötsligt i mitt huvud; Teyata Gate Gate Paragate Parasamgate Bodhi Svaha ( Gone, gone, gone beyond, gone completely beyond, awakened, so be it! ) En ström av röster från höga och avlägsna berg har fångat upp mig på tidens roterande spiral, hör jag mig själv tänka för att i nästa sekund komma på att jag borde handla hem mjölk och kaffe. Det är så konstigt. Jag noterar att boken är uppslagen, det är sidan 53 och jag läser; ”Och på golvet ett par slitna innetofflor”.

Det här känns verkligen ”beyond” och jag upplever hur allting runtomkring mig känns så långt borta. Jag befinner mig i en bubbla och mantrat snurrar runt längs bubblans innerväggar i rasande fart och jag blir yr. Var kommer mjölk och kaffe in i det här? Det passar inte in och det känns som om någon skrattar åt det här ögonblicket. Tittar på boken, ser mina fingrar gripa tag om den och tidens spiral vrider sig uppåt längs min ryggrad, upp till skallbasen och ännu en nysning spräcker bubblan. Jag sträcker på ryggen och känner mig yrvaken. Det är tyst nu. En bil passerar långsamt och kvinnan som kör har flammande rött hår. Hon tittar rakt på mig och jag vet inte om jag håller på att bli sjuk men det bränner till i pannan och mina öron känns iskalla. Hennes ansikte – var har jag sett det tidigare?

Känslan av att ha varit utsatt för ett spratt släpper inte taget om mig när jag går hemåt. Den där nysningen som jag hörde två gånger, var det bara en tillfällighet eller hade det något att göra med min märkliga upplevelse? Det låter ju inte klokt och det är det förmodligen heller inte. Jag har däremot hört att tiden kan korsa sig själv och att i korsningen möts allt oberoende av tid och rum. Tiden är en spiral, en helix likt DNA-spiralen. Allt hänger samman, jag begriper ingenting och när jag står vid min ytterdörr kan jag inte skaka av mig känslan av att någonting har förändrats. Jag kommer på att jag naturligtvis har glömt att köpa hem mjölk och kaffe.

Denna text är inspirerad av Emilhblogs ”5 korta dikter” och sångerskan Deva Premal.