Uppgift 6. Älskade Meroel

Publicerat: december 19, 2013 i Uncategorized

Morgonsolens gula strålar trevade sig fram mellan träden i Mörkmården och fortsatte över fältet fram till Beorns hus. Han stod och betraktade de sovande och viskade åt humlorna som surrade lite sömnigt omkring honom att väcka dem för att äta frukost. Bilbo, Gandalf, Torin Ekensköld med hans 12 dvärgar låg och sov utspridda på det grova trägolvet. Dagen innan hade de lyckats rymma från alvkungen Thranduil i Mörkmården som hade låtit fånga dem på deras väg genom skogen. Bolg och hans armé av stinkande orcher som hade varit dem hack i häl i några dagar hann ikapp dem utanför alvkungens rike och först efter en utdragen och blodig kamp där alvprinsen Legolas och skogsalven Tauriel lyckades hålla undan orcherna från dem fick de säkert försprång men bara för en kort tid. Innan solnedgången var de tvungna att hitta skydd och Gandalf ledde dem till Beorns hus som låg en bit utanför Mörkmården.

Beorn – nordmannen, han som byter skinn – var en livsfarlig best och en fredlig man i en och samma kropp. Han hatade dvärgar och det visste Gandalf men han såg ingen annan råd än att föra sina vänner till Beorns hus. De hade sett Beorn stå uppe på Karocks klippa och spana mot orcherna som hade hunnit allt närmare. Ett fasanfullt ljud kom ur hans strupe och Bilbos blod frös till is. Han såg ut som en björn men flera gånger större och huvudet med dess stora käft var lika stort som hälften av hans kropp. De började springa allt vad de kunde och han vände på huvudet och såg sällskapet springa över fältet från skogen mot hans hus. De hörde besten komma allt nämrare bakom dem och de hann nätt och jämt komma innanför de tjocka träportarna när Beorn lyckades tränga sitt huvud mellan portarna och Bilbo högg med sitt svärd mot den öppna käften vilket fick Beorn att rycka tillbaka huvudet och de lyckades stänga portarna innan han hann anfalla igen.

Efter en lång stund av spänd väntan kom Beorn in i huset men nu hade han bytt skinn och Bilbo och de andra såg en reslig men otroligt hårig man som betraktade dvärgarna med en blodtörstig blick. Gandalf förstod faran och talade snabbt om för Beorn varför de var tvungna att söka skydd i hans hus. Beorn lugnade sig och sa att även om han avskydde dvärgar så var orcher det värsta han visste. Speciellt en orch hade han jagat i många år för att döda och han hade skäl till det.

Beorns humlor var stora och runda. De flög runt bland de sovande och nuddade med sina mjuka och ludna kroppar deras kinder och hår. Bilbo, som hade varit vaken en god stund, betraktade dem och förundrades över hur tysta de var. När alla hade vaknat och satt sig till bords serverade Beorn honungskakor och stomjölk. Hans släkt var berömda för honungskakorna men nu var han och hans son Grimbeorn de enda levande beorningar som man kände till. Grimbeorn befann sig ute i skogarna och skulle inte komma tillbaka förrän han hade lärt sig djurens språk som hans far också hade gjort en gång för längesedan och han hade varit borta i 6 månader nu.

Beorn var en naturens man och han hade god hand med djuren. Hans hästar och hundar var hans närmaste vänner och de var mycket kloka. Han skyddade sina djur, de vilda djuren och naturen och dödade utan att tveka om han var tvungen. Han var oberäknelig och motsägelsefull. Dvärgarna var inte omtyckta varken av alverna eller honom men hans hat mot orcherna visste inga gränser.

En gång hade han en kvinna som han älskade över allt förstånd och tillsammans fick de sonen Grimbeorn. Meroel – den vackraste av alla beorningar som fanns – var hans allt. De hade tillsammans byggt det ståtliga hus som Gandalf och hans sällskap nu satt i. Meroel var kunnig i läkeväxter, pratade med djur och var trädens beskyddarinna. Hon hade goda kontakter med alverna – när Beorn inte var i närheten för han vaktade henne svartsjukt och tvekade inte att slita huvudet av den som kom för nära henne. Hon var en mycket vacker beorning med ett brunsvart och tjockt hår som svallade ner längs hennes raka rygg och slutade strax där hennes runda och mycket inbjudande bakdel började. Hennes brungröna ögon fick Beorn att vilja dö av kärlek och åtrå men när hon förvandlades till björnhona ändrade de färg och blev gula, nästan livlösa och mycket rovlystna. Det som fick Beorn att bli som galen av upphetsning var hennes fötter; när hon bytte skinn från björn till nordkvinna ville han vara där för att se hur björntassarna förvandlades till kvinnans breda och platta fötter med ett mjukt och silkeslent hår ovanpå. Deras älskog var våldsamt intensiv om Beorn var närvarande under Meroels skinnbyte. Beorn befann sig i sin blinda åtrå i gränslandet mellan nordman och björn och var då mycket farlig och det visste Meroel. Han brukade slicka på hennes fötter under kärleksakten men Meroel visste att han också kunde med ett hugg slita dem i trasor vilket bara ökade på hennes upphetsning för även hon var i gränslandet mellan sina två skepnader och förlorade sig för korta sekunder i bestens blinda lust blandad med blodtörst. Hennes långa hår smekte hans kropp i de heta famntagen och Beorn var den lyckligaste skinnbytaren som någonsin hade gått på denna jord. Trots hennes skönhet och mjuka, vänliga sätt var hon mycket farlig men hon bytte inte skinn lika ofta som Beorn, bara när det var nymåne och fullmåne.

En natt i nymåne hade hon och Beorn i sina skepnader som björnar hamnat i strid med en då ung Bolg som var ute med orcherna på jakt efter alver och dvärgar att döda. Deras vargar som de red på var stora men mycket tysta och snabba. Beorn och Meorel hade lagt den bara tre år gamla Grimbeorn tillsammans med hästarna i stallet där han var trygg medan de vandrade runt på ön Karock och längs floden Anduin för att vakta området och deras hus. Bolg hade sett dem och stod nu gömd tillsammans med de otåliga orcherna bakom en av Karocks utklippor nära ett vadställe och som Beorn och Meroel var på väg mot. Det var inte mycket ljus nymånen kunde skänka den mörka natten och trots att beorningar var kända för att ha utmärkt nattsyn hjälpte det inte dem den här natten. När de kom till vadstället låg Bolg och de andra orcherna redo för anfall och Bolg fixerade blicken på Meroel som hade stannat för att dricka vatten. Bolg störtade fram på vargryggen, kastade sig mot Meroel och svingade sin tunga spikklubba som träffade henne rakt mellan ögonen och hon föll handlöst och död ner i vattnet. Bolg siktade mot Meroels huvud för att slå med spikklubban en gång till men Beorn hoppade på honom och högg med sin stora käft mot hans ansikte, fick käkarna om hans huvud och ett krasande ljud hördes.  Bolg slog mot Beorns kropp med spikklubban som om det inte bekom honom att hans huvud höll på att krossas. De andra orcherna hoppade på Beorn och högg honom blodig med sina svärd och han var tvungen att släppa taget om Bolgs huvud. Bolg ropade plötsligt något åt de vrålande orcherna som motvilligt släppte taget om Beorn. De hoppade upp på de ylande och morrande vargarna och red iväg mot Mörkmården. Beorn kastade sig mot Bolg som hade hunnit sätta sig upp på vargens rygg men fick ett slag med spikklubban i ansiktet att han för ett ögonblick stoppades och Bolg hann undan. Beorns vrål hördes långt in i Mörkmård, ända till alvkungen Thandruils rike. Beorn bytte skinn där han stod och vrålade ut sin smärta över Meroels död och han lyfte upp henne i sina armar och bar hem henne. Hon hade börjat byta skinn trots att hon var död och hennes långa hår svepte runt hans ben när han blind av sorg och smärta stapplade fram mot deras hus. Hästarna hade lagt sig tätt runt Grimbeorn som sov djupt – de visste att något fruktansvärt hade hänt och hundarna gnydde utanför stallet.

Han begravde Meroel uppe på kullen bakom huset där hon ofta hade suttit och pratat med fåglarna, sjungit magiska sånger med Grimbeorn i sitt knä och där hon och Beorn hade i fullmånens sken förenats i älskogens krampaktiga famntag. Varje dag i många år gick han dit med Grimbeorn för att prata med henne och fåglarna hade byggt bon i varje träd som fanns på kullen. Allt sedan den dagen Bolg tog hans kvinna ifrån honom hade han bara haft ett mål – att hämnas Meroels död och Bolg fanns i hans medvetande dag och natt.

Bilbo, Gandalf och de andra tackade för husrum och mat och begav sig vidare mot Ensamma Berget. Beorn visste att dagen snart var kommen då han skulle möta Bolg och blodtörsten väckte besten i honom men först måste han gå till Meroel. Han såg länge efter skaran av dvärgarna, den lilla hobbiten och Gandalf med sin hatt som försvann allt längre bort där de gick längs Anuils strand och gick sedan till kullen där hans älskade Meroel fanns. Humlorna följde honom och när han satte sig ner på marken framför hennes sten flög de tysta runt honom, smekte med sina runda och varma kroppar hans ansikte som nu var vått av tårar. Han kände hur något mjukt och varmt svepte runt hans ben och han flätade in sina fingrar i hennes långa hår.

beorn

kommentarer
  1. tantcykeln skriver:

    En värld som jag känner igen väl. Intressant.

  2. Johanna skriver:

    Tolkien, underbart!
    Din berättelse är fin, och jag tror många känner igen vad du berättar eftersom filmerna har blivit ganska populära. Också kul att du valde just Beorn, som blev lite bortglömd i filmen. Han är en så intressant karaktär och han borde definitivt fått mycket mer rum! Du låter honom komma till tals på ett bra sätt, och arbetar ut hans karaktär

    Jag vill att du tänker lite på hur du bygger upp ditt berättande. Det finns en balans mellan ”telling” och ”showing”, och du har nästan enbart ”telling”(berättande) i din berättelse. Om du vill föra din läsare närmare texten och göra hen mer känslomässigt investerad, så försök få in mer ”showing”. Försök att istället för att berätta vad som händer att visa vad som händer, istället för att berätta hur en karaktär känner låta läsaren förstå det med andra signaler.
    Du har vissa meningar som blir lite väl långa, till exempel kunde ”Grimbeorn befann sig ute i skogarna och skulle inte komma tillbaka förrän han hade lärt sig djurens språk som hans far också hade gjort en gång för längesedan och han hade varit borta i 6 månader nu.” med fördel brytas upp i flera meningar, samt få några kommatecken, för att ge en jämnare läsning.

    /Johanna

  3. Tack för kommentaren. Jag har en tendens att sträcka ut meningar onödigt mycket. Jag ska fila mera på ”showing” – har inte tänkt i de banorna. Tack för uppbygglig kritik och tack för en bra skrivarkurs! Allt gott till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s