Uppgift 1. Lösryckta tankefragment

Publicerat: november 10, 2013 i Uncategorized

Jag hade tänkt att den här bloggen skulle representera typ mitt ”alterego” men jag vet inte…jag har inte lust att ge näring åt den ”egodelen” i mig. Dessutom har min kontakt till den blivit alltmer sporadisk, jag ser ingen anledning att hålla den vid liv faktiskt. Jag tror att den får komma till tals i andra sammanhang. Kanske i en kommande bok eller som en karaktär i en sketch?

Just nu går hjärnan för högtryck. En massa lösryckta fragment som studsar mellan synapserna i sökandet efter formen. Eckhart Tolle pratar mycket om vår förkärlek till form. Men det är väl för att vi själva är intryckta i en form – kroppen – och vår perceptionsförmåga är inte tränad att se bakom alla former som huserar på denna planet – som ju också är en form. Ambres har sagt att ”kroppen är en koagulerad tanke”. Jag gillar den tanken, varför vet jag inte men kanske för att det är en så absurd och bisarr liknelse men mycket intressant.

Det är så mycket man inte förstår men för den skull ska man inte förkasta det man inte förstår. Jag tror mera på att ha ett hörn av medvetandet öppet för sådant som man ännu inte kan omfatta. Allt är möjligt – människans medvetandeutveckling verkar stå stilla ibland men nu tror jag faktiskt att utvecklingen har tagit ett gigantiskt hopp och jag vill vara en av dem som är med i det hoppet. Det finns ingen annan väg att gå.

Jag vet faktiskt inte vart jag vill komma med dessa funderingar. Vibrationer av frustration pulserar i systemet och ibland kan jag ana något jag innerst inne minns men längre än så kommer jag inte. Ibland känns det som om jag har det mitt framför ögonen men jag ser inte. Det måste vara alla dessa former som står i vägen…

På tal om former och att se bakom dessa kommer jag plötsligt ihåg en konstnär som jag råkade bli medveten om via en musikvideo: David Ho, en kinesisk-amerikansk man vars bilder tilltalar mig för att de är så mörka och ångestfyllda – jag har en mycket mörk sida som jag tack och lov har tämjt till en liten knähund från att ha varit en stor mastiff som drog iväg med mig åt alla håll. David Ho är spännande!

Nu börjar det här spåra ur, det har varken händer eller fötter. Men lite tips fick ni i alla fall 🙂

Och mitt alterego fick komma ut och lufta på sig lite…

Bild

The Progression – David Ho

Gamla texter och lite tänk om humor.

Publicerat: november 10, 2013 i Uncategorized

För den som är nyfiken på hur jag skrev annodazumal kan kika på mina alster från förra kursen 2010. Herregud, är det bara tre år sedan? Lider jag av tidsdistortion? När jag ögnar igenom mina gamla texter ser jag att mitt sätt att skriva inte nämnvärt har förändrats så mycket. Jag gillar det lite introverta, prosainfluerade och ”livet-är-svårt-.men-vackert” sättet att skriva. Jag tror att det är en rätt bra beskrivning, eller? Däremot känner jag att det borde finnas mera utrymme för humor! Mera dråpligheter! Jag är bara så rädd att min humor kan ses som alltför svart och cynisk men min humor är sådan. Jag älskar engelsk humor som driver med i stort sett allt! Man ska komma ihåg att bakom den galnaste humor brukar det finnas ett djupt allvar och en stor ödmjukhet inför livet och människans förtvivlade längtan efter sammanhang och mening. Att skratta åt och i det mest nattsvarta helvete kan för en ”icke skadad” person ses om höjden av synd och perversitet men humor kan ses som en försvarsmekanism och ett motstånd mot samhällets perversa företeelser samlade i maktens korridorer.

Jag satt fastklistrad framför tv:n när jag var ganska ung och tittade Monte Python Flying Circus och Dave Allen. Den irländske Dave Allen drev mycket med religion och jag måste ju bara få visa en sketch som jag har skrattat åt många gånger. Herremintid! Jag var bara 11 år när ”Dave Allen på stubinen” gick på TV…Inte undra på att man är som man är. 

Hur kom jag in på det här nu då? Jo! Jag tror att det jag ville komma fram till var att jag kanske kunde skriva lite mera humoristiska historier…

En slåtterman på besök.

Publicerat: november 8, 2013 i Uncategorized

I det dunkla skenet av en trött kökslampa syntes en långbent slåtterman – en lockespindel – vandra över tamburgolvet. Den verkade gå lite planlöst fram och tillbaka, som om den sökte efter någonting. Kvinnan som också gick över golvet med sopborste och skyffel stannade upp och betraktade denna besynnerliga varelse. Hon tyckte att den såg ut som om den funderade och att den nästan muttrade som en gammal gubbe. Rörelserna var knyckiga och när hon tittade lite närmare såg hon att det verkade som att ett ben fattades på den runda kroppen. Det ska väl vara åtta ben?, tänkte hon och lät den passera sopborsten. Hon iakttog slåttermannens spattiga gång och mindes plötsligt att hon hade läst någonstans att den här arten brukar tappa ett ben eller två för att förvirra förföljare. Märkligt att driften att överleva var så stark hos somliga livsformer att de offrade kroppsdelar, köpslog med sin egen kropp för att komma undan, tänkte hon och fortsatte mot köket för att sopa upp smulorna under matbordet efter den gamle mannens middag. Det var ovanligt lite smulor den här kvällen. Kanske någon annan hade sopat golvet tidigare på dagen?

Kvinnan satt vid fotändan av den gamles säng och masserade hans fötter. Sovrumsdörren var öppen och hennes blick följde slåttermannens vandring bort mot telefonbordet som stod vid väggen i tamburen. Hon och den gamle samtalade lågmält och allt var lugnt och stilla. Hon betraktade den långbente varelsen som nu plötsligt hade vänt om och kom vandrande mot sovrummet. Hon undrade om den lockades av deras röster. Hon visste att den kunde bitas men att den inte var farlig. Hon visste också att den inte var som de flesta spindlar som byggde nät för att fånga sina byten, istället sprang den i fatt den levande födan. Den var nu nära sovrumsdörren så hon reste sig och hämtade sopskyffeln – hon ville inte att den skulle klättra upp på den gamles huvudkudde och kanske upp på hans ansikte. Hon rös vid tanken på den gången hon låg i sin säng och läste en bok. Hon hade legat på sidan med ansiktet vänt ut mot rummet när plötsligt en av den här långbentes bröder hade kommit vandrande upp över kanten på kudden så att den var bara någon centimeter från hennes ansikte. Hon hade flugit upp ur sängen som skjuten ur en raket. Hon placerade sopskyffeln så att den skulle gå upp på den och sen gick hon till skrubben bakom sovrumsdörren och släppte ner den på golvet i det varma och fortfarande kattungedoftande utrymmet. Inga kattungar hade varit där på över trettio år men hon kunde känna doften av dem alla som hade fötts av kattmammor som bott i huset under årens lopp.

Hon satte sig igen vid den gamles säng och fortsatte att massera hans fötter. Hon berättade om den långbente och han skrattade åt hennes omsorg om den. Han undrade varför hon inte tog livet av den. Hon blev arg och sa att nog är det väl konstigt att människan alltid får en impuls – eller rentav lust? – att döda allt som kryper vid deras fötter! Hon kände på sig att den snart skulle dyka upp igen och det gjorde den. Den drogs uppenbarligen till deras röster eller var det vibrationer den kände? Kroppsvärme? Hon hämtade sopskyffeln igen och den här gången gick hon på vinden med den och stängde in den i det stora rummet.

Varför kallas denna varelse som inte ens lär ska vara en riktig spindel för ”slåtterman?”, undrade hon medan hon släckte lampor, kollade så att allt var i sin ordning innan hon låste om den gamle för att åka hem. Hon ryste till igen när hon tänkte på slåttermannen som nu vandrade på vindsrummets golv. Varför blev hon så illa till mods? Som om den var ett varsel – skördeman, fullbordan, död. Den gamle låg i sin säng, förtvivlad i sin sorg och och längtan bort från livet som tickade på i hans trötta kropp och som inte brydde sig om  hans böner om ett avslut. Innan han somnade långt senare in på natten tänkte han att han ändå var tacksam för de få smulor livet hade kvar att ge honom. 

Dimman lättar

Publicerat: november 8, 2013 i Uncategorized

Efter x-antal svordomar och ett röksug utan dess like ( har slutat… ) så känner jag att nu börjar saker och ting falla på plats. Det var banne mig på tiden! Herregud, att det ska vara så svårt att få en blogg att kännas rätt! Men nu är det bara att sätta igång…med vad vet jag inte men det får väl bero. Jaja, sen ska man ju byta design emellanåt så att presumtiva läsare inte ska bli uttråkade för är det något folk inte klarar av idag så är det konstans. Allt ska bytas ut och ändras stup i kvarten. Oroliga själar i neurotiska kroppar. Men se det kommer inte att hända på denna blogg! Nu är det faktiskt innehållet som räknas och då gäller det för mig att stå upp till bevis. Det måste vara mera intressant vad som står att läsa än att kolla in om bloggens utseende har ändrats varje vecka…jag tror inte ens själv på vad jag säger nu…

Konstigt egentligen att jag lyckades knåpa ihop bloggen med tanke på att jag har haft en huvudvärk hela dagen som har sträckt sig från ( eller var det till? ) magen, sipprat upp längs ryggmärgen med en riklig salivutsöndring som ett varningstecken för en närmare titt i toalettstolen men gudvaretackochlovochamen så har det bara blinkat gult bakom ögonlocken.

Anyway, här finns jag nu och väl mött!